Malaig. Familjerum. Fly(k)t(t). Minnen i lådor, påsar, väskor och dammpartiklar. Ånger, lättnad, irritation, abstinens, minnesluckor, sömnlöshet, suddiga kanter som stöts mot kantiga. Dina kanter, mina kanter. Vems är vems? Och vad av dig är egentligen mig? Varenda dag är en död och en uppståndelse. Åtminstone. Och jag lider av dig; vilken sjukdomsbeskrivning passar mina symptom in på? Hjärt- och hjärnparalys? Nudda mig.Ett ständigt överflöd av papperslappar med tankar på.
Ungefär såhär snygg och tuff känner jag mig idag. Och på vägen hem fångad i en stormvind insåg jag att det inte alls är svårt att börja prata för sig själv. Det är värre med att sluta...
Jag och lillskiten tog bilen upp till Arbroath med Tempertrap i stereon och solen i ryggen. Det blåste så kraftigt att vi ett tag trodde vi skulle blåsa bort från jordens yta och så mycket syre har jag nog aldrig andats i hela mitt liv; precis som det ska vara. Sen blev det tant-träff och jobbiga avsked börjar officiellt här och nu. Och allt faller äntligen på plats, nu när livet får ta hand om sig självt en liten stund. Pakter sluts, dansgolv avnjuts och det var längesen jag var så enkelt lycklig som nu. Nothing and everything can get me down.
Tydligen var mitt förra inlägg nummer 100, men det missade jag så får fira det 101:a istället! Alla projekt är avklarade förutom ett, hembiljetten är bokad den 8:e juni, allt vi ska hinna göra innan vi åker-listan är påbörjad, sista resan påtänkt och ekofilosofiuppsatsen genomtänkt. Nästan. Jag vill spela in i studio, jag vill frigöra mig från alla mina måsten och skuggor, släppa taget om dumma fantasier och stoltheter; bara vara. Att det ska vara så attans klurigt. Men än tänker jag minsann inte ge upp.
Jag skulle inte ha något emot att bara vara hemma ikväll, ta det lugnt och återhämta mig lite. Men nej då, det blir Justin Timberlake-show IGEN och vi går inte på scenen förrän 22.20 ikväll. Härligt...Förlåt att jag klagar, men jag känner inte riktigt för att sexdansa idag. (fråga om du inte förstår; jag har inte blivit strippa)
PS. Linn; jag skulle göra vad som helst för att sitta i ett träd med dig, ha picknick och titta på de regntunga löven. Just nu. Just såhär.
På min mobildisplay står det 1:a maj idag och varenda gång jag tittar efter vad klockan är blir jag lika förvånad. Hur kan det vara maj redan liksom?! Om drygt en månad åker jag hem och det är så härligt och så jobbigt; här kommer alla känslorna på en och samma gång som Per Gessle skulle sagt...Och jag har det så bra, jag känner mig vacker och världen är äntligen min vän igen. I med- och motgång är ett skratt och en eller flera goda vänner som frågar hur man verkligen mår mer värt än alla pengar som omsätts inom sjukvården i USA varenda år. Det kan jag skriva under på! På en halvö står min adonis rotad han blickar ut över havetoch smeker strandkanten med sin lätt rodnande kind mina söndertrasade fingrar glider över hans hjässa - jag vet plötsligt vem jag är det räcker mer än väl just nu