Som ni ser har jag blivit en matchande sportdräkts-bänktänkare. Lägg noga märke till det fina vattenfallet, och soptunnan. Helgen har spenderats i paradiset, aka Sollefteå. Eller snarare i Therese(s sällskap). GOOD mat (!), ytterst intelligenta samtal, tigerfiltar, en exakt lika lång soffa som jag, stängda ventiler, grönsaksland, fika, fulmössor, planering, kärlek, dans, lättande av hjärtan, superfräsiga mumsmums-muffins, Veronica Mars och Heath Ledger (suck...), tusen timmars vispning för hand och alldeles för mycket bussåkning.
Men nu är också första tentan avklarad och om 2 veckor och 1 dag bär det av till Skottland. Aj. Wow. Och jag borde som vanligt plugga. Men det är svårt när det finns så mycket viktigt att blogga om.
Ps. Vad är det för en pluttig liten typ som står på bron och vinkar egentligen? Fruktansvärt söt iaf!
Alla mitt livs biljetter är inbokade, resor planeras och o-planeras beroende på mottagarna, känslomässiga rubikskuber roteras och pusselbitar som jag försökt tappa bort hittas under soffan och måste således motvilligt infogas i det stora hela igen. Livet. Döden. Kärleken. Tomheten måste tömmas på tomhet som zenbuddhisten kanske skulle sagt. Imorgon ska vi dit. Sitta och stirra in i en vägg och kanske också få en glimt av vårt äkta jag; om ego-jaget tillåter dvs...
Dagens anekdot (bland många som min stackars särbo får utstå i tid och otid): en ekorre sprang fram till mig idag och klättrade upp på mitt ben. Bara sådär.Och ja, jag vet - jag ser ut som något Evanescence hostat upp. Men det blir så ibland, det är bara att acceptera! Lyssna på den här låten istället (så framstår jag som mindre självcentrerad menar jag, sa hon ödmjukt)...: Hannah
"It may, after all, be the bad habit of creative talents to invest themselves in pathological extremes that yeild remarkable insights but no durable way of life for those who cannot translate their phsycic wounds into significant art or thought." -Theodore Roszak: In Search of The Miraculous Ur Into The Wild
"I can't let you be, cause your beauty won't allow me wrapped in white sheets, like an angel from a bedtime story and shut out what they say, cause your friends are fucked up anyway and when they come around, somehow they feel up and you feel down.
When we were kids, we hated things our parents did we listened low to Casey Kasem's radio show that's when friends were nice, to think of them just makes you feel nice the smell of grass in spring and October leaves cover everything.
Have you forgotten how to love yourself?
I can't believe all the good things that you do for me sat back in a chair like a princess from a faraway place nobody's nice, when you're older your heart turns to ice and shut out what they say; they're too dumb to mean it anyway
When we were kids, we hated things our sisters did backyard summer pools and Christmases were beautiful and the sentiment of coloured mirrored ornaments and the open drapes look out on frozen farmhouse landscapes Have you forgotten how to love yourself?"
Detta är den nattliga utsikten från vardagsrummets balkong; vi kan se rakt in i varandras liv och ändå förbli totalt ovetandes om vilka vi är. Jag är uppenbarligen inte van vid att bo i lägenhet.
värld doppad i rosenvatten svarvad av förnimmelsens drypande kunskap rund likt en snart förmultnande frukt
bannad i dis förvisad till dimma avtecknad i ljust gråa skuggor
gröna höjder och sänkor likt ett lapptäcke där allt böljar inför den stora stundens allvar släck och lås min vän
såhär trött är jag idag: MASSOR att läsa och sen när jag ska försöka slappna av och återhämta mig lite snurrar hjärnan fortfarande på högvarv. Dåligt! Jag måste lära mig att inte vara så rädd för att misslyckas men också att göra mitt bästa. Det är så mycket lättare att ge upp. Nu ska jag power-nappa en liten stund och drömma om vad jag ska laga till middag. Life's pleasures are small.
Här är jag nu alltså, i en vackert anrik stad, just nu sittandes på 1 av 2 balkonger i lyxlägenheten jag för tillfället bor i. Det är minsann inte alla som har sån tur som jag! Fast nackdelen är väl att man är helt omringad av andra byggnader, så inget nakenspring för mig inte! Ska väl också säga att detta skrivs från min nya dator; ett mycket pålitligt kreatur (tills motbevisat).
Så, vad finns det att säga om utbildningen såhär långt? Idag hade vi första riktiga föreläsningen, den var rörig och stressig, men imorgon får vi ett andra smakprov. Annars är det en lagom stor klass, fast alla är så fruktansvärt unga bara! Eller så är det jag som har bästa kompisar i 30årsåldern...Känns detta rätt då? Nej, inte särskilt. Men det känns inte fel heller. Jag har pluggat 6 av mina 8 timmar idag, nu återstår bara ett till kapitel och några artiklar, så kan jag stänga ner butiken helt för dagen sen.
Och jag saknar, och jag längtar - så mycket att det ibland blir svårt att andas, så mycket att jag ibland måste stå still en stund för att inte tappa fotfästet. Jag ser er överallt, tror att ni ska komma runt nästa husknut, ser fram emot att ses hemma i någons slitna gamla soffa och prata liv; men istället är ni långt borta och jag lever visst bara på 1%. Resten drunknade i havet; i mitt hav av förväntningar och pretentioner.
