På sistone har det blivit väldigt mycket bebis här i min blogg, så nu är det dags att bryta trenden.
Att vänta på att bli gammal och på så sätt komma undan med att ha skägg, vilja vara ifred och slippa leta efter allt det som folk i min ålder "ska" leta efter. Typ stil, partner, passion, personlighet. Alla jag känner verkar vara i sitt ässe just nu; deras karriär går uppåt, de är med i framgångsrika band, de har stadgat sig, hittat drömjobbet, fått barn, är snygga och lyckade. Inne. (alla har förstås även allt detta på samma gång)
Och jag, jag sitter bara och väntar på att mitt skrivbord ska börja gro igen för att en dag kanske till och med få spira. Men först måste det vara vinter - en riktigt lång en verkar det som. Några löv verkar fortfarande klamra sig fast vid grenarna, jag känner igen mig i deras kramp, och hoppas barnsligt på att det nån gång ska vara livet som klamrar sig fast vid mig och inte tvärtom.
om världen vore en emotionell strippklubb skulle min känslokropp vara den mest eftersökta min själs underkläder fyllda av uppskattande papperspengar plakat med min nakenhet som lockbete skulle pryda husens väggar om världen var en emotionell strippklubb
Jag ska bli gudmor!!! :) Vilken tur att jag valt rätt utbildning - annars skulle man vara ute på hal is haha...
Kan också passa på att tipsa om creature comforts på youtube; mycket sevärt! (åtminstone om man har sinne för brittisk humor!)
Mer djupsinnigt än så blir det inte idag - nu ska jag nämligen återgå till att läsa om Gamla Testamentets olika böcker. Gissar på att de flesta andra normala människor har helt andra kvällsaktiviteter?! Imorgon kanske jag ska götta mig och unna mig litte och gå på bio, för att verka någorlunda normal för en dag..? Fast den enda filmen jag vill se är Nalle Puh och det känns ju snarare mest lite pinsamt. Fast kanske inte om man är en blivande gudmor? (trots att barnet i fråga inte följer med...)
Att studera teologi är lite som att vilja bli astronaut när man är liten. Det verkar så väldigt enkelt i beskrivningen att flyga till månen att man blir mer än smått förvånad när det liksom är något svårare...I min kurslitteratur finns detta citat att hämta: "...men det vore orimligt att tolka psalm 22 som ett klagorop från en mask som attackeras av nötboskap." Eriksson & Viberg, s. 202 You don't say?!
Vad kan vi då lära oss av detta? Att man inte ska tro på allt man hör, ser, läser, tänker, tror eller inhalerar. Tell me something new. (Inte för att det existerar, men ändå.)
Three Blind Wolves går på ständig rundgång i högtalarna och jag har äntligen vågat plocka upp gitarren igen. Inget magiskt än så länge, men en magikers händer kan faktiskt också bli otränade. Det kommer, I am sure of it. Lika säkert som att jag en dag kommer att sluta vara rastlös, våga andas ett riktigt andetag och hitta hem. Om jag inte kan tro på det finns det inget jag kan tro på. Förutom bebisar kanske...
de långsamma tonerna trillar in i mina öron de lirkar med min hjärnsubstans och slänger mig i golvet upprepade gånger, och vore kroppen människobygd ginge jag sönder bar ryggtavla, ett bart barn i mig finns en latent skogsbrand och i dig tusen dunkar gasolin bredvid bålet ligger en tänd fackla -räck mig den är du snäll så jag kan få detta fullbordat dö så att jag kan få leva ...åter antändas till liv
Det är inget fel på att ha förväntningar. Speciellt inte om de är djupt präglade av pessimism. Då är det värsta som kan hända inte så farligt alls, och så kan det ju bara bli bättre.
