Grattis på Sverigedagen!

Hur är det man säger egentligen? Och varför bryr jag mig för första gången någonsin? Är det för att man automatiskt förvandlas till nationalromantiker när man flyttar utomlands? Eller kan det kanske vara för att en viss annan svenska rabblar nationaldagsfakta dygnet runt? Här ska bakas cheesecake (det är ju Sveriges nationalrätt sedan hundratals år?!) och firas med att, ja äta den antar jag. Vi har visst ingen flagga men dagen till ära bär jag blåa och gula kläder = jeans & t-shirt. Okej, jag får helt enkelt erkänna vilken bluff jag är - nationaldagen är nog inte riktigt min grej...

Däremot har vår sambo José skrivit en (sin första) sång på svenska, allt för att hylla landet han snart ska under-/besöka:

Igår var vi ute i det underbara skotska vädret. För vissa stunder var det verkligen underbart. Andra mindre så. Jag och Liam blev strandsatta under ett träd då regnet bara piskade ner i den annars så soliga parken. Vi lyckades hålla oss någorlunda torra och t.o.m. jag tyckte att det var lite romantiskt. Sen bajsade en fågel på oss så jag, numera kallad "cute dictator", bestämde att det var dags att gå hem. Vädret skärpte sen till sig så vår lilla brokiga liga/familj gick ut på upptäcksfärd runt vår lilla stad. Den kan vara riktigt fin ibland och vi med:

H

Glad 2:a juni till er alla!

Varför? tänker du.
Jo;
jag har infört traditionen att säga grattis till varenda dag (till vissas underhållning och andras förtret). Varenda morgon så fort jag öppnat mina grusiga små ögon säger jag "Vilken fin dag!" även när regnet smattrar mot våra en-glasfönster och det är 12 grader kallt/varmt i rummet. Denna positiva livssyn skrämmer även mig, kära läsare - har jag gått och blivit optimist såhär på gamla dar? Ni kan lugna er, det är inte så illa som det låter. Dessutom är jag rätt säker på att det kommer gå över, ganska snart till och med.

Annars då? Tiden rullar på, vrider sig framåt, springer i cirklar, ruskar av sig vintern och är på god väg in i sommaren. Om 9 dagar är jag hemma. (Jag vet, nedräkningar ÄR urtöntig, men jag kan bara inte låta bli...) Efter att ha bott i drygt 2 månader i just denna lägenheten tillsammans med just dessa människor skulle det vara skamligt att inte uttrycka vilket underbart hem detta är och utbrista i tacksamhet för att jag får dela denna upplevelse här med dem. Men hemma är alltid hemma. Där hjärtat är. Och mitt hjärta är visst lite överallt. Jag har portionerat alt. auktionerat ut en bit här och en bit där under de senaste åren, fått mycket fina bitar tillbaka och ibland ingenting alls. Och det är väl så livet är; man ger av sig själv på både gott och ont och försöker gå på lina bredvid en massa andra människor - en del så nära att man kan hjälpas åt genom att sträcka ut en hand och andra nästan bortom sikte. Vissa linor går parallellt med din egen en kort stund medan andra gör det längre, vissa dansöser vill du helst knuffa ner och andra försöker du hjälpa upp med lyftande ord.

På måndag blir det sista spelningen med mitt collegeband Greyhound Shaped Ornaments och som grädde på moset ska vi spela i konserthallen här i Perth. Så just nu laddar vi för fullt, skriver nya låtar och peppar. Sen ska vi ju bara spela i 15 minuter så går det riktigt illa går det åtminstone över ganska fort. Se, optimismen tryter redan! Imorgon ska jag ha mina två sista möten i skolan; en uppsjungning och en portfolioinlämning. Sen ska det i stort sett vara klart. Fantastiskt konstigt hur fort ett läsår kan gå och hur lite och mycket det mötte mina förväntningar. Allt är som det ska och brukar alltså.

Nej, nu ska jag ge mig ut i solen och försöka känna mig levande och aktiv en liten stund. Dessutom kommer det säkert börja regna snart.

H

ständigt dessa torsdagar

Vissa dagar bara är "sådana dagar". Du vet säkert vad jag menar; dagar när man vaknar obalanserad och skakig, skör och extra öm liksom. Jag har nog ingen förklaring heller, förutom att det kanske är lite omvälvande att leva i en dröm. För det är ändå vad detta är; jag uppfyller en dröm jag har haft sedan barnsben. Varför tänker jag aldrig så när saker känns tunga och svåra..? Dumma Hannah. Som tur är hade jag Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" framför näsan när jag långsamt traskade upp mot skolan och fick lite medhör där. Kan man inte krypa ner i sängen igen med en bra bok i handen får man helt enkelt ta med den på färden.


Igår var jag hos läkaren som tror att jag kan vara allergisk mot något i min omgivning som inte finns i Sverige. Jaha, skottar då eller?! I alla fall, i väntrummet på läkarmottagningen där jag händelsevis spenderade 45 minuter innan jag fick komma in och bli klämd på satt en varsin mamma med en varsin son pa varsin sida av mig. De var båda buttra över hur länge de fått vänta och klagade högljutt på både läkare och sköterskor. Och där satt jag och försökte att inte bli insugen i deras dödsblickar; vad tjänar det liksom till att klaga när det inte kommer gå fortare för det? Visst var det lite långtråkigt att sitta där och filosofera mer än väntat, men jag erkänner villigt att jag hellre går till en läkare som spenderar 20 minuter på varenda patient för att verkligen reda ut vad som är fel än en som snabbundersöker i 5 minuter vilket troligen leder till fler feldiagnoser + att patienten inte känner sig respekterad. Sura mammor får veckans minus! Istället för att gnälla över all tid som går förlorad, passa på att använda den istället till att lära känna ditt barn ännu bättre och umgås tillsammans när den stukat foten alternativt producerar ovanligt mycket slem = inte kan stänga in sig på sitt rum med sitt playstation.


Imorgon är det 2 veckor kvar tills flyget landar på Skavsta flygplats och bilen tar mig till vårt söta pyttehus med min söta lilla pyttemamma och pyttepappa och inte så pyttiga katt. Dessutom står forhoppningsvis sushin på bordet! Tills dess tänker jag försöka njuta så mycket av nuet det bara går, sluta oroa mig över pengar och deppiga stunder och istället fokusera på mina underbara vänner och den helt okejiga stad jag bor i. För övrigt borde ordet "okejig" verkligen vara med i svenska akademins bubblar-lista (gissar på att jag inte är den enda som brukade kolla på voxpop?!).

H

"...och då får jag alla barbies för mig själv!"

Hårklipp, fiolspel, sista collegespelningarna, sommarväder = nya fräknar, lugna dagar, 17 dagar kvar till hemresa, SKA skriva och nyöppnat café mindre än 10 meter från vår lägenhet med underbara bakverk. Vi ser det som vårt café redan, precis som det i Vänner, även om det bara varit öppet i en dag. Vi är förstås den multinationella motsvarigheten.

H

sick and tired of always being sick and tired

Fast nu är det ju liksom inte kul längre - jag har varit här sedan september och på den 9 månaderna har jag varit sjuk i minst 5. Just nu är det extremhuvudvärk och hosta som plågar; varför ska det alltid vara lagom till alla konserter? Frågan är ju också vad det beror på. Klimatet spelar säkert in OCH den dåliga isolieringen i husen, trasiga fönster, miljöombyten och otrivsel. Men nu mår jag bra och trivs så bra med mitt liv + att det är vår - varför kan jag inte få bli frisk nu då?!

Idag hade vi sista collegespelningen med Greyhound Shaped Ornaments, det gick väl helt ok men det var rätt stressigt innan. Glömda gitarrer, borttappade synthar, nyskrivna låtar - och som grädden på moset hade vår keyboardist glömt bort att vi hade spelning och istället stoppat kroppen full med sprit, piller och annan skit igår och utan att ha vetat varför själv hamnat i Glasgow. Så när vi ringde imorse och undrade var han var undrade han lite chockat varför vi ringde, kom in 2, bokstavligt 2 minuter innan det var dags att gå upp på scenen och visste knappt vad han skulle göra. Jag kan bara undra varför en så otroligt begåvad ung kille, "bara" 18 år, spenderar sitt liv och sina pengar på droger och som gammeltant kan jag bara inte låta bli att tycka att det är ett sånt slöseri. Kanske är jag gammalmodig och följer inte riktigt med i svängarna, men för mig är det så långt borta, ofårståerligt och ogreppbart liksom. Inte ska väl jag säga att jag är lugnast eller oskyldigast i världen, men vissa stunder inser jag vilken trygg och skyddad uppväxt, utan missbruk och utan droger, jag har haft och hur mycket jag verkligen borde uppskatta den.

Det får bli allt för ikväll, jag ska öva lite folkmusik innan jag släpar mig till sängs med min migrän som sängkamrat. Lägger upp lite bilder från båda spelningarna snart.

H

BMFA

Här sitter jag i vår ena vita soffa och har precis skrivit klart min uppsats om Nina Simone och Martha Wainwright (http://www.youtube.com/watch?v=CkUE_STT1Sk) och insett att jag allt blivit lite inspirerad. I andra soffan sitter min desperate sambo och ropar att jag är söt. Jag har nämligen hörlurar. Ikväll ska vi pröva outfits inför veckans spelningar: 80-tal möter Ace of Base. Fast vänta; är inte det samma sak?

En annan klok tjejja är ju Mia Skäringer; Värmlands alldeles egna lilla kontroversiella prinsessa. Hon måste vara den klokaste oklokaste människa jag någonsin snubblat på - tack för den presenten säger jag bara! Har börjat läsa hennes bok "Dyngkåt och hur helig som helst" för en andra gång och har blivit ett riktigt hardcore

fan tillsammans med Linn & Ulla. Vi kanske borde starta en fanclub flickor?!

"Vi som vill ha Mia Skäringer som statsminister/mamma"

Veckan framför mig är fullfylld av uppträdanden, spelningar men först en massa övning. Ska bli skönt när det är över, och lite sorgligt. Men äntligen har värmen kommit och igårkväll satt vi ute för första gången med en karaff vin och pratade om vad vi aldrig har gjort. Det var inte lika lätt som förr och det var ganska skönt det med. Jag brukade ju alltid vara värst.

H

Ps. Tack för din underbara kommentar Izzy, jag blev mer än glad!!

fågel, fisk eller mittemellan?

Efter en morgon spenderad med huvudet begravt i en Nina Simone biografi tänkte jag ge mig själv en liten paus. Inte för att jag egentligen förtjänar den, men de människor som verkligen gör det brukar ju inte inse vikten av att ta en paus då och då ändå.

Så, nu är jag färdig med mitt rättfärdigande och kan istället fokusera på väsentligare saker.

Pappa är i landet och lever rullan, jag har ca 3 veckor kvar i skolan och exakt 4 tills jag kommer hem, har ännu en gång åkt på en mördarförkylning (förmodligen samma som jag har haft av och till de senaste 6 månaderna), krisar och njuter om vartannat, spenderar tid med min internationella familj, spelar MYCKET fiol/bakat tunnbröd och ska imorgon åka till grannstaden Dundee för att få ett National Insurance Number = så jag kan jobba legalt i UK.

Idag är det pancake tuesday så det blir pannkakor på svenskt vis, ikväll ska jag gå på degree konsert och lägga energi på att bli frisk frisk frisk! Några tips förutom mycket c-vitamin och sömn? Provade på den skotska huskuren att dricka varm whisky, citron och honung + paracetamol = obeskrivligt äckligt! Jag kväljde mig igenom halva koppen och sen sa jag bestämt till min kära kusin att jag minsann hellre förblev sjuk än att tömma denna dödens kopp. Hon bara skrattade och sa att jag var klen.

H

om ni ger mig en skog

och pekar ut ett vägskäl,

säg bredvid ett ännu inte omkullfallet träd,

skall jag stå där och tveka under murar av löv

om ni sätter mig på en stig,

säg bredvid en förfallen barndomskoja,

skall jag klättra upp på röset av stenar

och vända ryggen till

om ni då ger mig er dödsdryck,
säg som sista utväg,

och polerar det röda äpplet ännu mer

kan jag ändå inte följa

kom älvor, rår, vittror och näckar

bär mig till stillhetens skrikande sumpmark