att använda det du har

Jaha, så då var man hemma då. Eller inte hemma, för dit har jag ju inte hittat än.

Snön virvlar och likaså ensamheten som kryper i väggarna om natten för att påminna mig om att jag är sårbar; att jag genom att förlita mig på andra inte kan komma dit jag vill och vara den jag vill vara. Det är skitjobbigt, för jag vet hur det ska vara - hur jag ska vara, men ändå dras jag ner i gamla mönster och överskuggas av förstelnade orosmoln. Vad är bra för mig, för oss, vilken stig kommer att leda mig dit jag vill? Är det stigen rakt ut i skogen eller den överfulla storstadsgatan? På den sistnämnda befann jag mig idag och kände hur det riktigt sved och bländade av att se alla dessa blonda, perfekta, materialistiska människor. Och jag säger inte att jag är bättre, jag har själv vandrat utmed skyltfönstrena och trånat, det är inte det. Men av egen erfarenhet har jag nu äntligen fått börja lära mig om hur vackert och enkelt livet kan vara när pengar bara är pengar och inget annat. Mina drömmar är inte byggda på pengar, även om det förstås är något som det oundvikligen är svårt att klara sig utan, men de står och faller inte på dem. Pengar är bara pengar och t.o.m när vi fick skrapa ihop vartenda öre (eller pence) i somras för att kunna köpa mat för hela veckan var jag lyckligare än på länge. Lyckligare än jag visste.

Och jag tänker och funderar; vad är det jag kan göra som jag är bäst på? Hur kan jag förändra min egen inställning och genom det må bättre och kanske tillslut kunna älska mig själv? "Var sjyst mot dig själv" är en väns ord som aldrig kommer att suddas ut från mina smutsiga tankehörn. Kanske borde jag städa lite oftare, kanske borde jag prestera lite mer för att det skulle se lite bättre ut på ytan, men hur sjyst är det egentligen? Jag behöver inte vara den jag tror att jag måste vara, fast det är så lätt att glömma. Jag får vara den jag vill, hur jag vill, om jag vill. Genom att vara den som är den riktiga jag hjälper jag ju också dig och alla de andra som jag kommer att möta på min stig. För bara genom att vara sig själv kan man ha tillräckligt med rum för andra. Det blir mindre själviskt, smutsigt och krystat då. Tror i alla fall jag.

Så, vem är du?

H

(I'm dreaming of) a white Christmas...

Julklappspackningen är i full gång, pepparkakshuset har dekorerats, lussebullarna blev lyckade (tro det eller ej) och nu är stora frågan - ska vi lyckas ta oss hem på fredag?!

Och nej Nordman, nu har du fel. Har man is på insidan av fönstret OCH 4 tröjor på sig har det inte med kläderna att göra utan vädret. Men förutom detta undantag har du alltid rätt!

H

pocket tissues

Har sitter jag pa collegebiblioteket utan svenska bokstaver och gramer mig over morgondagens spelning da terminens brakforkylning visst har bestamt sig for att bryta ut JUST NU! Attans ocksa! Jamrans elande! Jarnspikar! Sen kan jag inga fler snalla dumma ord.

Imorgon ar det en vecka kvar tills flyget forhoppningsvis lyfter och tar oss osterut och hemat, men vadret har ju varit en riktig pina dessa 2 senaste veckor sa lite orolig ar jag allt. Men idag borjade det toa (alltsa smalta och ingen annat!) efter ett par dagar med mer an -10 grader. Det kanske inte later sa kallt for er kara nordbor, men for oss med englasade fonster och vinterkladerna pa annan ort har det varit rejalt kyligt. Haromnatten da det var -20 var fonsterrutan helt tackt av is - PA INSIDAN. Det otroliga var att det inte smalte heller forran framat lunchtid dagen efter. Bildbeviset befinner sig pa kameran hemma, lagger upp den nasta gang. Burr, bara tanken pa att behova ga ut och ga i 40 minuter for att komma hem och in i varmen far mig att vilja flytta pa alla bocker om vaxter har pa bokhyllan bredvid och gora mig ett litet krypin dar jag kan ga i ide tills bibliotikarien kommer och sager till. (Tur for mig att jag kanner dem allihopa...)

HELLER DO

Nej, nu ska jag bege mig hemat och baka lussebullar. Wish me luck!

H

vi har bara varandra

1:a december, snökaoset fortsätter, vi går mestadels sysslolösa, julkänslan är väl kommen och snart är det bara 2 veckor kvar tills jag befinner mig i ännu mera snö och Svea Rike. Pappa har ju faktiskt varit uppe och skottat på garaget TVÅ gånger nu! De flesta julklapparna har införskaffats och jag har minst dubbla lager på mig och ändå fryser jag om tårna. Ikväll blir det förhoppningsvis bio, om det inte är stängt pga snön förstås. Jag längtar så till att träffa er alla! Och så tänker jag förstås lite extra på Mia Skäringer som verkar ha haft det tufft på sistone - jag tipsar innerligt om hennes bok! Man inser något varenda gång man plockar upp den. Och förhoppningsvis är det jag och Linn som sitter på första raden i Karlstad i mars och skrattar och gråter.

VI HAR BARA VARANDRA

H

fabrikör'n vill inte betala

Här tänkte jag börja mitt inlägg med att skriva att jag sitter på biblioteket igen, men så insåg jag att det är på det sättet som jag påbörjar varenda blogginlägg och mejl med så vi tar om den helt enkelt!

"Godkväll kära lyssnare och välkomna till Tankehörnan. Ikväll ska vi fokusera på vädret, svenskhet och så ska vi prata med Hannah Lindqvist, en ung kvinna sittandes på ett schletet bibliotek någonstans i det halvt mystiska, halvt vardagliga Skottland. Så spänn fast er ordentligt för nu kör vi. Full fart!"

Nej, nej, hela detta inlägg ska inte slarvas bort - jag lovar! Jag respekterar och beundrar ert läsarintresse till 100 % och ska därför sluta larva mig nu.

Igår var jag på IKEA och åt köttbullar och köpte lakan. Ursnygga (läs urgröna)! När jag satt där med diverse släktingar och vänner började jag helt plötsligt fundera hur många kötbullar man får på IKEA i Sverige? Linn? Någon? Här var nämligen en liten portion hela 10 kötbullar, mellan 15 och stor 20. Inte har jag väl någonsin tagit 10 mamma scan köttbullar i skolmatsalen eller ur frysen? De är ju enorma! Är det kanske efterfrågan på större portioner här i Skottland där fetman sprider sig som, ja fetma, eller är alla IKEA + size? Ja, sånt kan man alltså fundera på...om man vill.

Snart är jag hemma.
H

Ps. Ja, vi har matchande mössor...vi är ett sånt där coolt och trendigt par, ni vet.
Pps. Lyssna på Glesbygd'n - det gör jag!
Pps. Jag glömde ju nämna vädret! Idag snöade det, fast den landade inte. Däremot hör jag att vissa redan har börjat skotta för fulla muggar...glöm inte glöggen!

Jaha, då var man tydligen på inlägg 80 och jag minns ändå lika tydligt dagen jag startade denna blogg och hur det kändes då - att åka hemifrån igen, denna gång ännu längre bort, utan att veta vart jag skulle eller vad som skulle finnas där när jag väl kom dit. Mycket har ändrats och utvecklats, varit roligt och jobbigt, utmanande och lätt. Ett helt vanligt liv alltså.

Just nu jobbar jag mycket och övar däremellan på att njuta av varje dag så gott det går. Det är inte så enkelt, vissa dagar är nästan helt omöjliga, men när man lever med så fantastiska människor som jag gör går även de dagarna att rädda. Tack!

Med min blåa lilla ryggsäck har jag redan gått långt och brett för att en liten stund sätta mig ner och läsa in livet. Sen har jag vandrat vidare i hopp om att få lära mig ännu lite mer på nästa bänk. Ibland har jag gått ensam, ibland har jag fått följe. Ibland har jag suttit vid havet, ibland mitt i en skog. Den som vandrar med mig nu förstår det.

H

vinterdvala

Livet är upp och ner. Upp-och-ner. Först upp, och så ner igen. Och så upp. Jag överlever genom att ta mig ut på löjligt svåråtkomliga promenader och genom att andas iskall luft på morgonen. Det är det enda riktigt syrefyllda andetag jag tar på hela dagen - sen blir det till att hålla andan. Inte för att jag egentligen vill, men för att mina lungor inte tillhör mig; min kropp gör som den vill. Mina drömmar är under någon annans inflytande och allt jag orkar göra är att låta de spelas inom mig. Jag sover mest och avskyr att vara både innanför och utanför ytterdörren. Men ett beslut har i alla fall fattats: efter jul kommer jag börja pendla mellan Sverige och här. Efter noggrann uträckning är det det enda som håller, åtminstone för mig.

Gud
om du hör mig
jag kommer som den jag är
gör nånting vackert
av allt som går sönder här

so ready for us are creature fear
H

I wanted you to need me and I wanted to need you

Lite blandade bilder från lägenheten och halloween. Kök, badrum, vårt rum (våningssängen har blivit klädhängare och jag borde ha städat innan jag tog kort) och utsikt över parken från sovrumsfönstret. Therese som rymling från Långholmens fängelse (läs: vandrarhem), Liam som twoface i Batman (?), José som sig själv och så jag då.













Igår var vi på bio och såg RED; gamla actionhjältar som pensionärer. Mycket underhållande. Nu ska jag väl egentligen plugga lite mer och kanske gå och ta en kaffe på bibliotekscafét innan det stänger. Dagens läxa får bli att jag inte ska dricka milkshake på jobbet trots att det blir över OCH att det är supergott - ont i magen blir konsekvensen.

H

I'm losing my favourite game

En vecka senare och tisdagar visar sig vara den absolut bästa dagen för att gå till biblioteket och plugga. Inte bara för att jag är ledig från jobbet för första gången sen förra onsdagen (även om chefen ville ha in mig) men också för att jag är ensam hemma, och det är ju så ansträngande att behöva gå runt och vara ängslig och spökrädd mitt på ljusa dagen bara för att huset knarrar lite och jag har dödens fantasi som medhjälpare. Alltså - framtidens tisdagar kommer att spenderas på biblioteket.

Annars är hembiljetten bokad - 17 december. Och i söndags var det halloweenfest (attans att jag glömde kameran hemma med bildbeviset). Liam var twoface, Therese gick runt med handklovar (veckans raggningstips), José hade toalettpapper runt huvudet, i öronen och i näsan (jag förstår fortfarande inte varför) och jag var Audrey Hepburn. Hiskeligt svårt var det att få på sig lösögonfransarna, men när de väl satt på plats blev det ändå ganska bra! Inte för att jag är i närheten så vacker eller spinkig, men att få känna sig som en riktig dam för en gångs skull var ändå mycket uppfriskande. Men ingen visste ju vem det var - underutbildade ungdomar säger jag bara! Hösten gör sig alltmer påtaglig och även om det fortfarande blåser ljumma vindar börjar det kännas alltmer som om vintern obönhörligen kommer komma i år igen. Jag både längtar och oroar mig; mest för att jag är en kluven typ helt enkelt. Jag blir aldrig nöjd, aldrig färdig, aldrig säker, aldrig övertygad, aldrig lugn. Alltid orolig, alltid rädd, alltid tveksam, alltid fundersam. Om jag ska fortsätta att referera till Mia Skäringer och hennes alster måste jag ta upp frågan om över- och underkänslighet. För varför är överkänslighet en sådan svaghet och brist, medan underkänslighet inte är ett aktuellt skällsord, om ens med på listan? Själv är jag överkänslig och stolt, jag erkänner, och har svårt att förstå eller samverka med människor som är gjorda av tegel och pansar. Helt personligt.


Förresten, var Audrey Hepburn någonsin med Clark Gable?!

H

Myten om framsteget

Såhär en tisdagseftermiddag sitter jag på stadsbiblioteket här i Perth och skriver på min uppsats om kunskaps- och vetenskapssyn. För att motivera mig lite har jag druckit en STOR cappucino och ätit annat smått och gott...har jobbat två dagar på raken så jag tänkte "unne o götte mig litte" (som Tabita skulle sagt). Tydligen hade det varit några svenskar inne och fikat på jobbet för ett par veckor sedan och lämnat hela 3 kronor i dricks (!). Och de pengarna fick jag. Jag hade inte hjärta att säga till min chef hur lite det egentligen var när hon nu var så glad över att nån kunde ha nytta av pengarna. Otroligt vad generösa vi svenskar är. Nästan lika generösa som "the Basque people" ( = José & Amaia) som ständigt upprepar detta så fort de bjuder på något.

På torsdag spelar vi på festival i Pitlochry och på fredag ska vi åka till Manchester och gå på Yann Tiersen konsert http://www.youtube.com/watch?v=duGbgrv9LRE & http://www.youtube.com/watch?v=awtWSj_qTkE&feature=related.

Och så är min Liam hemma igen vilket känns helt otroligt skönt. Så jag slipper sova med lampan tänd för att skrämma bort alla monster, menar jag...

H

ta gra agum dhuit

Vackra dagar. Vackra toner. Vackra beslut. Vackra träd. Upp-och-nervända träd. (Elisabeth Hermodsson - Där världen blir till...)

I spegelbilden syns vi båda och jag lär mig varje morgon hur livet bara är värt att levas om jag är påverkansbar och känslig. Jag hoppas att jag kommer fortsätta lära mig länge till.

Förresten, gå på bio kära vänner och se OCEANS. Ja, det är ännu en naturfilm med storslagna bilder och föreställningsomöjliga scener - men jag tror inte vi kan få för mycket. Fler borde se den; alla borde se den. Den är inte byggd på högmod eller tillrättavisande men vågar du att inte blunda kan du få se en glimt av verkligheten.

H

i ett tredje andetag

Tokflyttandet ar over. Jag fick forsta duschen aven om jag maste erkanna att Therese stadade vackert. Och vi har ett koksbord dar all the action is, dar hela familjen kan vara samlad i varme och gladje. MaiMai, Sushi, Tamagotchi, Lilo och sa jag. Ikvall blir det nog alldeles sarskilt fint nar vi sitter dar med en flaska glogg och gaeliska radion pa. Inte for att vi forstar vad de sager, men for att det later lite som svenska om man inte lyssnar for noga.

Jag vill lara mig att andas, jag vill lara mig att kanna frid, jag vill lara mig att kampa. Men mest av allt vill jag lara mig att vara jag.

H

Det börjar bli kyligt här på golvet och inatt är sista natten. Imorgon flyttar vi till vårt nya. I eftermiddags var vi inne på en liten snabbvisit - det ser lovande ut. Men har ju tyvärr hunnit bli så cynisk att jag varken litar på hyresvärd eller mäklare till 100%, men kanske att det kan få bli annorlunda den här gången. Snälla, 4:e gången gillt...

Annars är det bra. Vi har det bra. Vi övar massor och fryser om nätterna, men annars är det bra. Igår var sista kastrullbadet och bäste städaren får första (riktiga) duschen imorgon. Gissar på att det inte blir Tamagotchi (hahahaha) (nej mamma, jag och Therese är inte osams...)

Men nu, mina kära damer och herrar, till något helt annat:

På lördag den 9:e oktober kl 20.00 spelar vi i Skårekyrkan utanför Karlstad.
Måndag den 11:e oktober kl 18.00 i Ebersteinska Gymnasiets aula i Norrköping.
Torsdag den 14:e oktober kl 19.00 i Gastsjö Bygdegård i Gastsjö.
Och sist men inte minst: 15:e oktober kl 19.00 i Hällsjö Hembygdsgård, Kramfors.

Det är allt annat än dyrt och trökpop, det här har känsla och galenskap. Kom!

H

en familjebro

Blev tilldelad Beautiful-blogger award av Malin och på något sätt blir 1+1=7, så jag ska alltså skriva 7 saker om mig själv som ingen vet. Jag tänker ju lite spontant att denna "ingen" kan variera i samband med hemlighetsnivå och att den enda som vet allt är en själv, samtidigt som att det är många som vet utspridda delar. Därför utgår jag från att denna "ingen" är alla som inte är mig själv och väljer därför 7 saker som du säkert redan vet, men som jag låtsas att du inte gör:

1. Varje gång en kärleksrelation tar slut klipper jag av mig håret.
2. Jag har 4 tatueringar.
3. När jag var liten ville jag bli glasblåsare.
4. Min framtid har blivit förutspådd minst 2 gånger.
5. Jag är inte allergisk mot hasselnötter trots alla år av mammas oro.
6. Jag har PCO, en hormonsjukdom som gör att min kropp har mer testosteron än vad den borde. Detta visar sig på olika sätt; t.ex. skulle jag kunna ha lika mycket hår på benen som en man om jag valde att spara ut. Det betyder också att min muskelmassa är som en mans och därför om jag skulle bli elitidrottare skulle jag ha ett stort försprång jämtemot de andra kvinnorna.
7. Jag skulle aldrig bli elitidrottare.

Sen ska man tydligen utmana andra bloggers, så jag skjuter hjärtligt ner min medkumpan Thäräse att ens försöka komma i närheten av en så utomordenligt fullbordad hemlighetslista som min. Lycka till!

Jag tänker inte skriva om något seriöst idag, det får sparas till en något lättsammare dag...

H

"...Can you reinvent yourself if you didn't invent yourself in the first place?"

"...A few questions to passers-by to find out where he is, a blast of panic in the middle of a narrow street in a narrow town on what feels like the edge of nowhere, or worse still the edge of everywhere, as though another step will scatter him far and wide beyond himself..."

-"The Wilderness" av Samantha Harvey

Tro och vetande springer ut och in genom mina omedvetet halvöppna fönster och det drar en blöt, kall vind genom bruna förhängen och vita tyger. Någon påstod att de var mina, men jag är inte helt säker. Ord om glömska trillar in genom mina förut oanvända luckor och jag känner igen mig i bortkommenheten och känslan av stå vid kanten av trivialt viktiga beslut. Vem vet, vilka brev har jag öppnat och vem är kvinnan i köket?

H

i love you like a song

Jag överlevde första dagen på jobbet. Men nu är jag trött. Fast jag har blivit en hejare på att diska. Bättre än inget. Annars oroar jag mig. Oroar mig för skatt, drömmar och kyla. Och så oroar jag mig för att jag oroar mig. Inituativ dumhet alltså. Är det människans lott; att ständigt leva i oro och sova med frågetecken under huvudkudden? Måste vi ingå äktenskap med oss själva för att undkomma?

Känsla+förnuft=ratio enligt Naess. Intuition+kunskap=helhet enligt Griffiths.
En evig kamp mot cyberrymden och dess utomjordingars erövring.

"I've got one hand reaching for heaven
and the other one is dragging in the dirt
I've got two souls: one is gonna love you,
and the other one is gonna cause you hurt"
C.K.

Dörren till Halfland

H

imagination kills me

Hösten har kommit nu. Bor man i Skottland händer det både på in- och utsidan. Och jag tvivlar mycket idag, jag rullar ihop mig, lyfter upp fötterna från golvet så att mina tankar inte kan krypa upp och bygga bo och lägger hjärnan i friläge. Precis som mormor brukar göra i backen ner till Skärstad. Men man behöver nog en hel livstid på sig att lära sig hur man gör utan att förstöra bromsarna, för det känns farligt lockande att inte lägga i växeln igen, att låta ratten leva sitt eget liv.

Vad är det i oss människor som gör att vi alltid längtar efter det vi inte har, som undrar hur det skulle kännas om allt vore annorlunda? Är det i-landets symptom; sjukdomen som följer med du kan göra vad du vill? Och vad är det som gör att det är så mycket lättare att bara fastna än att resa sig upp? Jag vet att jag är en hycklare som säger att internet är mitt hjärtas, min fantasiförmågas och initiativs död. En oändlig källa till kunskap, underhållning, tidsfördriv. Men det driver mig till en alldeles förtidig död.


Från vårt egna lilla bräde
syns världen genom kalla, lockande glimtar
i dimma myllrar ett släkte
med odjurets lystnad i sina ögon
de jagar, de hetsar
i överflödslivet grepp står ingen stark;
alla förvandlas de till stadens vildar

ett exodus av bilar
ett mannaregn av ting
som ingen minns att man kan leva utan
ett mullrande störtlopp där man bara kan förlora
förlora sig själv, sin frihet
och med det sin medmänsklighet
skynda, skynda att inte gå miste
skynda, skynda att bli det ni ska

eller ta in på långsamhetens hotell
där allt är utan kostnad
sålänge du lämnar ditt bagage utanför porten
och med det din rädsla
Kom

H

at the edge of wilderness

När jag tittar på framtiden ser jag en trasighet; en uppslitning som verkar oundviklig. Och jag menar inte bara min egen framtid, utan världens. När din egen värld rasar och tänjs ut till max är det illa nog, men när en hel värld gör det är konsekvenserna ännu större. Förödande. Skrämmande. Den här dokumentären såg jag för ett par dagar sedan och om man bortser från den oerhört amerikanskt dramatiska underklangen är bilderna och budskapet givande. Det är heller inget nytt, snarare gammalt, men inte mindre relevant för det. Så om du har 1,5 timme till övers någon dag; sätt dig ner framför datorn och titta. http://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU

H

hjärtpunkter

Efter en helg av vilda "barnkalas", tidiga mornar och alldeles för lite sömn spenderar jag dagen på fönsterbrädan och läser kurslitteratur om Hopifolkets speciella tids- och rumskänsla. Mellan varven spelar jag tetris och dricker nyponsoppa.

Dessutom är jag mycket stolt; Liam har nämligen sagt sin första, egenskapade mening på svenska! Efter ändlösa försök och skrattattacker att lära honom "imse, vimse, spindel" sa han igår: Det var en flodhäst och en spindel. Efter att chocken lagt sig kom jag och Therese, utsända som svenska grammatiska delegater, fram till att denna mening var både relevant och korrekt - för visst måste det väl finnas en och annan spindel som svingar förbi en damm och råkar mellanlanda på en flodhäst? (Det finns väl spindlar i djungeln..? Eller vart bor flodhästar egentligen?)


"...Och när händelser tonar bort i så stora och fjärran avstånd att all konkret känsla av jordisk utsträckning och förankring helt försvinner, då börjar för hopifolket en ny dimension som är mytens rike. Och den subjektiva sfären som så att säga rör sig efter den objektiva sfären når där i mytens rike fram och sammansmälter med det objektiva - eller, bättre, bägge dessa sfärer slukas upp av det rena varat som varken har början eller slut. Men denna hopianska dimension är inte bara mytens, utan också stjärnhimlens. Stjärnorna är lika mytiskt avlägsna som det som en gång hände i skapelselegenderna."

H

vilken wallace?

Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese.
Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. THERESE! Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese. Therese.

Amen.

H

lovely day - Bill Withers

Familjen är här igen, solen skiner 62% av dagen, jag har fått klappa FLERA hästar, ekofilosofi känns helt rätt och ikväll blir det hemkomstfest.

Sverigeturnén är i full planeringsrulle och vi är så peppade. Förbered er för en sjutusan till show ni som kommer kunna se oss!

H

the swell season

Vatten porlar eller forsar inte; det bubblar, vrider, slirar och snirklar sig. Tittar du ut över en älv eller en flod ser du den stora massan av vattenmolekyler migrera och forsera framåt, men tittar du närmre ser du att det bildas små klungor, samhällen, där vattnet sliter och drar åt olika håll. Till och med bakåt.
Trots detta dras ändå vattnet framåt, även bakåtsträvaren.

Hannah på Irland

Sporadisk uppdatering hör sommaren till och i förra inlägget utlovades bildligt bevis på sysselsättning istället för bloggande, så här kommer en salig blandning av saliga ögonblick tillsammans med familj och vänner:

Månaden i Sverige var underbar och full av resor och utflykter; bl.a. cykling runt Visingsö (ja, jag gillar hästar), Karlstadmaffian och djurpark. Till ovanligheterna hörde irländare, pizza kombinerat med champagne, dopp, kubb och skratt i samma mening. Efter 2 veckor i Skottland bestämde jag och cykelgubben oss för att ta nästa ö med storm och flög över till Irland. Där spelade vi musik, vann en tävling och spelade ännu mer musik, åkte larvigt mycket buss, övernattade i huset som alla drömmer om utan att veta om det och träffade familj. Sa jag förresten att vi spelade musik också?

H

Alice in the window

Okej, dags för lite uppdatering:

1. Är tillbaka i Skottland sen i måndags; från 34 till 15 grader (?!) efter en vacker månad hemma.
2. Min dator har kraschat så tjuvlånar Tessans (haha) dator eftersom den har svenska bokstäver och hoppas på att räddningen inte är alltför långt borta...
3. Idag lekte jag och Liam gatumusikanter och tjänade ihop 250 kronor på 1,5 timme.
4. Efter att spanjorerna åkte i onsdags känns lägenheten "lite" tom men jag jobbar på att känna mig hemma och håller utkik efter vår nya lägenhet. Liam hade som förslag att Therese kunde bo i garderoben under trappan, precis som Harry Potter, men jag sa att Therese nog inte vill det. Vi får se.
5. Tyckte även att bloggen behövde "fräschas till lite" och körde som ni ser på bibliotekariedrömmar möter Hollands fotbollslandslagsdräkt. Om jag ville veta vad ni tyckte kunde jag ju fråga, men det känns lite onödigt så jag gör inte det.

Bilder och fler iaktaganden kommer upp så fort den andra datorn har räddats = ?

H

everything is moving so fast

2 dagar kvar och jag börjar få lite panik. Vad ska jag ha med mig? Tänk om saker ändras när jag är borta? Kommer jag kunna vara 100% hemma när Liam inte är med mig? 3 veckor är inte farligt länge, jag vet, men det känns ändå tungt i hjärtat. Ni får ursäkta min otroligt personliga explosion här och slå ert döva öra till, jag längtar jättemycket efter att åka till Sverige och träffa alla er underbara människor! Men jag kommer också sakna de som utgör mitt hem här; mina tokiga spanjorer, min tusenfaldigt fantastiska Therese och min lysande och hjärtevärmande Liam.

Här kommer lite bilder från spelningen i konserthallen i måndags:

Snart ses vi därhemma kära vänner!

H