Jaha, då var man tydligen på inlägg 80 och jag minns ändå lika tydligt dagen jag startade denna blogg och hur det kändes då - att åka hemifrån igen, denna gång ännu längre bort, utan att veta vart jag skulle eller vad som skulle finnas där när jag väl kom dit. Mycket har ändrats och utvecklats, varit roligt och jobbigt, utmanande och lätt. Ett helt vanligt liv alltså.Just nu jobbar jag mycket och övar däremellan på att njuta av varje dag så gott det går. Det är inte så enkelt, vissa dagar är nästan helt omöjliga, men när man lever med så fantastiska människor som jag gör går även de dagarna att rädda. Tack!
Med min blåa lilla ryggsäck har jag redan gått långt och brett för att en liten stund sätta mig ner och läsa in livet. Sen har jag vandrat vidare i hopp om att få lära mig ännu lite mer på nästa bänk. Ibland har jag gått ensam, ibland har jag fått följe. Ibland har jag suttit vid havet, ibland mitt i en skog. Den som vandrar med mig nu förstår det.
H
Jag hoppas få gå med ett tag till och följa din vandring på livets väg i både skog och vid hav. Kanske på nån fjälltopp också, där du går med din lilla blå ryggsäck...
SvaraRaderaStor vintrig kram härifrån!
Vilken fin bild. Det var minst sagt en lång bänk... Så där hade man fått plats med sin gröna Kånken-ryggsäck. Kram!
SvaraRaderasv: Tack Hannah!:D Många kramar/Izzy
SvaraRaderaIbland hamnar bänkarna på någon annan plats än vad man trodde från början! För min del är det en bänk i landstingsfullmäktige och en i kommunfullmäktige. När jag vandrade vidare från Oklahoma kunde jag aldrig ha gissat att dessa bänkar skulle väntas!
SvaraRaderaVandra vidare och upptäck något spännande och oväntat!
Kram/Cheryl