Den här lilla krabaten stötte jag på ståendes på ett tak i Norrköping häromdagen. Av bilderna att dömma kan ni se hur Erik har en naturlig talang för att vara med i en Japansk skräckfilm, medan jag uttryckligen uttrycker en djup existentiell kris. Jag har slösat så många år på att hånskratta åt och vifta undan dessa varelser - tänk så annorlunda mitt liv hade sett ut och hur mycket tid jag sparat om jag bara hade vågat titta på Jurassic Park den där kvällen när jag gick i 4:an istället för att börja gråta och skrika tills mamma och pappa snällt fick stänga av...tur att jag äntligen klivit ur bubblan och blivit omvänd av denna väldiga plastmammon. Eller förlåt, mammut? Jag vet inte så noga.
"Dimmiga dar, det var bra dar, men vad fanns det att se klart?
Dimmiga dar, det där var fina dar, men jag såg aldrig riktigt var vi var.
Jag förlorar alla mina vänner den här gången."
H.H.
Dimmiga dar, det där var fina dar, men jag såg aldrig riktigt var vi var.
Jag förlorar alla mina vänner den här gången."
H.H.
H
