fabrikör'n vill inte betala

Här tänkte jag börja mitt inlägg med att skriva att jag sitter på biblioteket igen, men så insåg jag att det är på det sättet som jag påbörjar varenda blogginlägg och mejl med så vi tar om den helt enkelt!

"Godkväll kära lyssnare och välkomna till Tankehörnan. Ikväll ska vi fokusera på vädret, svenskhet och så ska vi prata med Hannah Lindqvist, en ung kvinna sittandes på ett schletet bibliotek någonstans i det halvt mystiska, halvt vardagliga Skottland. Så spänn fast er ordentligt för nu kör vi. Full fart!"

Nej, nej, hela detta inlägg ska inte slarvas bort - jag lovar! Jag respekterar och beundrar ert läsarintresse till 100 % och ska därför sluta larva mig nu.

Igår var jag på IKEA och åt köttbullar och köpte lakan. Ursnygga (läs urgröna)! När jag satt där med diverse släktingar och vänner började jag helt plötsligt fundera hur många kötbullar man får på IKEA i Sverige? Linn? Någon? Här var nämligen en liten portion hela 10 kötbullar, mellan 15 och stor 20. Inte har jag väl någonsin tagit 10 mamma scan köttbullar i skolmatsalen eller ur frysen? De är ju enorma! Är det kanske efterfrågan på större portioner här i Skottland där fetman sprider sig som, ja fetma, eller är alla IKEA + size? Ja, sånt kan man alltså fundera på...om man vill.

Snart är jag hemma.
H

Ps. Ja, vi har matchande mössor...vi är ett sånt där coolt och trendigt par, ni vet.
Pps. Lyssna på Glesbygd'n - det gör jag!
Pps. Jag glömde ju nämna vädret! Idag snöade det, fast den landade inte. Däremot hör jag att vissa redan har börjat skotta för fulla muggar...glöm inte glöggen!

Jaha, då var man tydligen på inlägg 80 och jag minns ändå lika tydligt dagen jag startade denna blogg och hur det kändes då - att åka hemifrån igen, denna gång ännu längre bort, utan att veta vart jag skulle eller vad som skulle finnas där när jag väl kom dit. Mycket har ändrats och utvecklats, varit roligt och jobbigt, utmanande och lätt. Ett helt vanligt liv alltså.

Just nu jobbar jag mycket och övar däremellan på att njuta av varje dag så gott det går. Det är inte så enkelt, vissa dagar är nästan helt omöjliga, men när man lever med så fantastiska människor som jag gör går även de dagarna att rädda. Tack!

Med min blåa lilla ryggsäck har jag redan gått långt och brett för att en liten stund sätta mig ner och läsa in livet. Sen har jag vandrat vidare i hopp om att få lära mig ännu lite mer på nästa bänk. Ibland har jag gått ensam, ibland har jag fått följe. Ibland har jag suttit vid havet, ibland mitt i en skog. Den som vandrar med mig nu förstår det.

H

vinterdvala

Livet är upp och ner. Upp-och-ner. Först upp, och så ner igen. Och så upp. Jag överlever genom att ta mig ut på löjligt svåråtkomliga promenader och genom att andas iskall luft på morgonen. Det är det enda riktigt syrefyllda andetag jag tar på hela dagen - sen blir det till att hålla andan. Inte för att jag egentligen vill, men för att mina lungor inte tillhör mig; min kropp gör som den vill. Mina drömmar är under någon annans inflytande och allt jag orkar göra är att låta de spelas inom mig. Jag sover mest och avskyr att vara både innanför och utanför ytterdörren. Men ett beslut har i alla fall fattats: efter jul kommer jag börja pendla mellan Sverige och här. Efter noggrann uträckning är det det enda som håller, åtminstone för mig.

Gud
om du hör mig
jag kommer som den jag är
gör nånting vackert
av allt som går sönder här

so ready for us are creature fear
H

I wanted you to need me and I wanted to need you

Lite blandade bilder från lägenheten och halloween. Kök, badrum, vårt rum (våningssängen har blivit klädhängare och jag borde ha städat innan jag tog kort) och utsikt över parken från sovrumsfönstret. Therese som rymling från Långholmens fängelse (läs: vandrarhem), Liam som twoface i Batman (?), José som sig själv och så jag då.













Igår var vi på bio och såg RED; gamla actionhjältar som pensionärer. Mycket underhållande. Nu ska jag väl egentligen plugga lite mer och kanske gå och ta en kaffe på bibliotekscafét innan det stänger. Dagens läxa får bli att jag inte ska dricka milkshake på jobbet trots att det blir över OCH att det är supergott - ont i magen blir konsekvensen.

H

I'm losing my favourite game

En vecka senare och tisdagar visar sig vara den absolut bästa dagen för att gå till biblioteket och plugga. Inte bara för att jag är ledig från jobbet för första gången sen förra onsdagen (även om chefen ville ha in mig) men också för att jag är ensam hemma, och det är ju så ansträngande att behöva gå runt och vara ängslig och spökrädd mitt på ljusa dagen bara för att huset knarrar lite och jag har dödens fantasi som medhjälpare. Alltså - framtidens tisdagar kommer att spenderas på biblioteket.

Annars är hembiljetten bokad - 17 december. Och i söndags var det halloweenfest (attans att jag glömde kameran hemma med bildbeviset). Liam var twoface, Therese gick runt med handklovar (veckans raggningstips), José hade toalettpapper runt huvudet, i öronen och i näsan (jag förstår fortfarande inte varför) och jag var Audrey Hepburn. Hiskeligt svårt var det att få på sig lösögonfransarna, men när de väl satt på plats blev det ändå ganska bra! Inte för att jag är i närheten så vacker eller spinkig, men att få känna sig som en riktig dam för en gångs skull var ändå mycket uppfriskande. Men ingen visste ju vem det var - underutbildade ungdomar säger jag bara! Hösten gör sig alltmer påtaglig och även om det fortfarande blåser ljumma vindar börjar det kännas alltmer som om vintern obönhörligen kommer komma i år igen. Jag både längtar och oroar mig; mest för att jag är en kluven typ helt enkelt. Jag blir aldrig nöjd, aldrig färdig, aldrig säker, aldrig övertygad, aldrig lugn. Alltid orolig, alltid rädd, alltid tveksam, alltid fundersam. Om jag ska fortsätta att referera till Mia Skäringer och hennes alster måste jag ta upp frågan om över- och underkänslighet. För varför är överkänslighet en sådan svaghet och brist, medan underkänslighet inte är ett aktuellt skällsord, om ens med på listan? Själv är jag överkänslig och stolt, jag erkänner, och har svårt att förstå eller samverka med människor som är gjorda av tegel och pansar. Helt personligt.


Förresten, var Audrey Hepburn någonsin med Clark Gable?!

H