vintern kommer att fråga vad vi gjorde om sommaren

Imorse vaknade jag upp till en randig himmel samtidigt som jag läste om de 500 000 zigenska offren under förintelsen. Det går inte att bortförklara, och de är fortfarande avskydda i nästan alla europeiska länder; de får varken gottgörelse eller ursäkter. För de är ju zigenare - en enorm skillnad. Som flyktingar har de ingen chans, som nomader får de inte längre leva, inget land vill ha dem som sina medborgare, lagen påtvingar dem bofasthet och med det faller deras arbetskunskaper bort. Det enda de har är sina traditioner och sina familjer; det enda de äger som ingen kan ta ifrån dem oavsett hur mycket lidande vi utsätter dem för. Med ett så smärtsamt historiskt förflutet kan och vill de bara leva i nuet, där det finns nog med svårigheter ändå. "Alltför ofta är modet att dö en rädsla för att leva." - Pulika


Jag själv är skräckslagen inför livet; jag ser döden som en trygg plats där alla bördor får sjunka bort från mina axlar och där jag äntligen får andas fritt utan påtryckningarnas korsett. Men det senaste halvåret har jag med nyöppnade ögon personligen sett hur vilan förtär och slukar upp både glöd och lågor, engagemang och självförtroende. Född under lathetens tecken har jag aldrig nånsin längtat efter att stiga upp ur vilans och avslappningens varma vatten och istället vara aktiv; förrän nu. Ett av de fundament som utgjort mig i min allra renaste form har helt abrupt bytts ut och jag inser för var gång det händer att allt är föränderligt - och det är inte döden, bortfallet, som skrämmer oss: det är livet.

H