att använda det du har

Jaha, så då var man hemma då. Eller inte hemma, för dit har jag ju inte hittat än.

Snön virvlar och likaså ensamheten som kryper i väggarna om natten för att påminna mig om att jag är sårbar; att jag genom att förlita mig på andra inte kan komma dit jag vill och vara den jag vill vara. Det är skitjobbigt, för jag vet hur det ska vara - hur jag ska vara, men ändå dras jag ner i gamla mönster och överskuggas av förstelnade orosmoln. Vad är bra för mig, för oss, vilken stig kommer att leda mig dit jag vill? Är det stigen rakt ut i skogen eller den överfulla storstadsgatan? På den sistnämnda befann jag mig idag och kände hur det riktigt sved och bländade av att se alla dessa blonda, perfekta, materialistiska människor. Och jag säger inte att jag är bättre, jag har själv vandrat utmed skyltfönstrena och trånat, det är inte det. Men av egen erfarenhet har jag nu äntligen fått börja lära mig om hur vackert och enkelt livet kan vara när pengar bara är pengar och inget annat. Mina drömmar är inte byggda på pengar, även om det förstås är något som det oundvikligen är svårt att klara sig utan, men de står och faller inte på dem. Pengar är bara pengar och t.o.m när vi fick skrapa ihop vartenda öre (eller pence) i somras för att kunna köpa mat för hela veckan var jag lyckligare än på länge. Lyckligare än jag visste.

Och jag tänker och funderar; vad är det jag kan göra som jag är bäst på? Hur kan jag förändra min egen inställning och genom det må bättre och kanske tillslut kunna älska mig själv? "Var sjyst mot dig själv" är en väns ord som aldrig kommer att suddas ut från mina smutsiga tankehörn. Kanske borde jag städa lite oftare, kanske borde jag prestera lite mer för att det skulle se lite bättre ut på ytan, men hur sjyst är det egentligen? Jag behöver inte vara den jag tror att jag måste vara, fast det är så lätt att glömma. Jag får vara den jag vill, hur jag vill, om jag vill. Genom att vara den som är den riktiga jag hjälper jag ju också dig och alla de andra som jag kommer att möta på min stig. För bara genom att vara sig själv kan man ha tillräckligt med rum för andra. Det blir mindre själviskt, smutsigt och krystat då. Tror i alla fall jag.

Så, vem är du?

H