vinterdvala

Livet är upp och ner. Upp-och-ner. Först upp, och så ner igen. Och så upp. Jag överlever genom att ta mig ut på löjligt svåråtkomliga promenader och genom att andas iskall luft på morgonen. Det är det enda riktigt syrefyllda andetag jag tar på hela dagen - sen blir det till att hålla andan. Inte för att jag egentligen vill, men för att mina lungor inte tillhör mig; min kropp gör som den vill. Mina drömmar är under någon annans inflytande och allt jag orkar göra är att låta de spelas inom mig. Jag sover mest och avskyr att vara både innanför och utanför ytterdörren. Men ett beslut har i alla fall fattats: efter jul kommer jag börja pendla mellan Sverige och här. Efter noggrann uträckning är det det enda som håller, åtminstone för mig.

Gud
om du hör mig
jag kommer som den jag är
gör nånting vackert
av allt som går sönder här

so ready for us are creature fear
H