...är det här min dörr?

Nu var det alldeles för längesen det skrevs något här. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt för min tystnad. Men ibland har man verkligen inget att tillägga; ibland finns det större nytta i att inte basunera ut sin egen röst över stadstaken.

Jag har funderat mycket på det - varför vi hela tiden måste hävda oss, varför vi alltid söker den yttre bekräftelse som kan garantera att vi inte har gjort fel. Om man ska tro på en "världssjäl" eller en moralisk grund som finns i alla kan det ju tyckas konstigt att vi inte kan avgöra detta själva? Den autonoma människan vill tydligen inget hellre än att slippa vara en självstyrande liten plutt-ö och bli tillsagd vad som borde göras. Det är egentligen rätt sorgligt: det som definierar oss som enastående människor är vår fria vilja och det är genom den som det allra största lidandet uppstår. Vill vi verkligen ha fri vilja? Och motsatsen är det väl ingen som riktigt helhjärtat vill ha heller..?


Själv ska jag inte låtsas att jag är annorlunda, även om det är lätt att få storhetsvansinne. Men för stunden består mitt (storhets)vansinne i att medvetet arbeta mig bort från stadstaken, att skapa mening och frid för varje dag. Bara jag slipper nöja mig är jag nöjd.

H