hjärtpunkter

Efter en helg av vilda "barnkalas", tidiga mornar och alldeles för lite sömn spenderar jag dagen på fönsterbrädan och läser kurslitteratur om Hopifolkets speciella tids- och rumskänsla. Mellan varven spelar jag tetris och dricker nyponsoppa.

Dessutom är jag mycket stolt; Liam har nämligen sagt sin första, egenskapade mening på svenska! Efter ändlösa försök och skrattattacker att lära honom "imse, vimse, spindel" sa han igår: Det var en flodhäst och en spindel. Efter att chocken lagt sig kom jag och Therese, utsända som svenska grammatiska delegater, fram till att denna mening var både relevant och korrekt - för visst måste det väl finnas en och annan spindel som svingar förbi en damm och råkar mellanlanda på en flodhäst? (Det finns väl spindlar i djungeln..? Eller vart bor flodhästar egentligen?)


"...Och när händelser tonar bort i så stora och fjärran avstånd att all konkret känsla av jordisk utsträckning och förankring helt försvinner, då börjar för hopifolket en ny dimension som är mytens rike. Och den subjektiva sfären som så att säga rör sig efter den objektiva sfären når där i mytens rike fram och sammansmälter med det objektiva - eller, bättre, bägge dessa sfärer slukas upp av det rena varat som varken har början eller slut. Men denna hopianska dimension är inte bara mytens, utan också stjärnhimlens. Stjärnorna är lika mytiskt avlägsna som det som en gång hände i skapelselegenderna."

H