imagination kills me

Hösten har kommit nu. Bor man i Skottland händer det både på in- och utsidan. Och jag tvivlar mycket idag, jag rullar ihop mig, lyfter upp fötterna från golvet så att mina tankar inte kan krypa upp och bygga bo och lägger hjärnan i friläge. Precis som mormor brukar göra i backen ner till Skärstad. Men man behöver nog en hel livstid på sig att lära sig hur man gör utan att förstöra bromsarna, för det känns farligt lockande att inte lägga i växeln igen, att låta ratten leva sitt eget liv.

Vad är det i oss människor som gör att vi alltid längtar efter det vi inte har, som undrar hur det skulle kännas om allt vore annorlunda? Är det i-landets symptom; sjukdomen som följer med du kan göra vad du vill? Och vad är det som gör att det är så mycket lättare att bara fastna än att resa sig upp? Jag vet att jag är en hycklare som säger att internet är mitt hjärtas, min fantasiförmågas och initiativs död. En oändlig källa till kunskap, underhållning, tidsfördriv. Men det driver mig till en alldeles förtidig död.


Från vårt egna lilla bräde
syns världen genom kalla, lockande glimtar
i dimma myllrar ett släkte
med odjurets lystnad i sina ögon
de jagar, de hetsar
i överflödslivet grepp står ingen stark;
alla förvandlas de till stadens vildar

ett exodus av bilar
ett mannaregn av ting
som ingen minns att man kan leva utan
ett mullrande störtlopp där man bara kan förlora
förlora sig själv, sin frihet
och med det sin medmänsklighet
skynda, skynda att inte gå miste
skynda, skynda att bli det ni ska

eller ta in på långsamhetens hotell
där allt är utan kostnad
sålänge du lämnar ditt bagage utanför porten
och med det din rädsla
Kom

H