På ett fält på andra sidan motorvägen satt pojken med sitt munspel som för tillfället var hans enda konkreta kompanjon, förutom alla fiktionella själsfränder runtom jorden som han skapat. Livets fortsatta kamp mot att jämnas med marken stannade upp efter ett spräckt tonfall och allt kunde väl inte fortsätta som vanligt men gjorde det ändå. Det ensamma hjärtat öppnade sig och skrumpnade i ett och samma andetag och tillitens konst var som bortblåst. Men vart tog den vägen? Och vad skulle komma i dess ställe? Poeterna skavde vidare och ord som aldrig skulle yttras skrevs ner om pojken, om sagan och om slutet. Om han som lever i döden. Leve döden!
Och en dag ska Bob Dylan dö. Vad gör vi då? http://www.youtube.com/watch?v=pJv1J7ijuaY
H
Som tur är finns det ju fler som kan inspireras av Dylan och gå vidare den stund de har på jorden. Och vissa kanske blir odödliga, trots allt?
SvaraRaderaSjälsfränder kan man hitta här och där, stundvis, styckevis och delt. Ibland är de kanske inbillade men via sina texter,tankar, sin musik eller sina bilder kan man känna att man inte är så ensam i sin ensamhet. Det finns andra som känner likadant och söker på ett liknande sätt...
Detta tror jag. Stor, stor kram från mig!
PS. Det borde stå "deras" i texten ovan, hälsar svenskläraren så här i efterhand!
SvaraRadera